Black Silk

Sista föreställningen med Black Silk på Malmö musikteater har varit nu, jag såg den näst sista i fredagskväll. Fantastisk, scenen var inramad i en vacker svart skrud med ljussättning som strålande vasst skar igenom det mörka luftrummet. Körsång som får en att vaggas in i rofylld stämning, ibland dock smått ångestladdad med små korn av domedagskänsla hämtad från filmmusikens överraskande scenarier. Jag är alltid lika fascinerad över exaktheten, kordinationen och samspelen vid sådana här gigantiska dansuppsättningar - en sådan fröjd för ögat att ta del av intensiteten i dansstegen som resulterar i den rytmiska totalupplevelsen. Man önskar att man kunde delta i "the story", ha samma rörelsesmidighet och balanskontroll.  Vacker scenklädsel också, väl genomtänkt, som allt annat givetvis. Detta förstod man när ensamblen radade upp sig inför publik i slutfasen under applåderna; trikå i chic grått med diskret glitter. Black Silk lär vara resultatet av ett utbyte Vietnam - Sverige, intressant bara det, då dansen är ett universiellt formspråk. De vietnameiska dansarna smälte utsökt in i den svenska gruppen, inhopblandade till oigenkänlighet. Föreställningen var uppdelad i två akter, varav den första var delad i två kortare avsnitt med koregrafi av Toan Cao Duc (Hai Mat) och Pontus Liedberg (Heart of Silk). Akt två (Black water) var Jorma Utonens 45 minuter långa magifika skapelse.

Jag såg det här mycket på grund av att jag älskar språket, landskapet, folket helt enkelt dansen, rörelsen sett ur ett vidare begrepp - som finns i Vietnam, särsklit Nord Vietnam. En av de skönaste platser som kan tänkas, en gång sönderbombad och totalterroriserad av massaker, numera upptäckt om omtyckt bistånds ändamål för västvärldens fredsprojekt - och turistmagnet. Jag var där tack och lov innan den värsta ruchen satte igång. Någon dansförställning såg jag inte men väl "The waterpupets show" som varje kväll visas på teater i centrala Hanoi, deras kulturella stolthet bland evenemang.