Cancer, cancer, cancer

Det är hemskt, det här med sargade kvinnobröst - vår vackraste och mest sensuella kroppsdel skrumpnar och vill inte vara med! Jag kan inte fatta att så många blir drabbade, allt fler yngre dessutom.

Min mamma fick cancer när jag åtta år gammal, jag packade min favorit väska med mina bästa saker som om det vore jag som skulle lämna, beredd inför det värsta. Jag hade den med mig hela tiden då hon var på sjukhuset i Ängelholm och kunde inte greppa det här med att hon är sjuk, att hon kan dö, bara sådär!. Nu gick det ju väl, hon tillfrisknade  Men ingenting blev sig ju likt, alla dessa kontroller och våndor. För några år sen så var det dags igen, det andra bröstet också. Hon är van vid sjukhusbesök vid det här laget, att sitta i läkare och medicinens händer - att försöka göra det bästa av allt elände. Hon tog bussen till sjukhuset i Kristianstad (hon är över 70 år) som om hon skulle åka och handla. Inget konstigt alls, jag undrar vad hon tänkte där hon satt ensam. Hon ville ha det så, sa hon. Jag satt hemma med pappa under den dryga tiden som jag tror kan vara minst lika hemskt för anhöriga som den drabbade. Att se dessa sår, det får mig att gråta.

Som om det här är nog. Inte! Knappt var mamma på benen igen, så drabbas min syster också. Och sen får jag veta att en väns flickvän som jag delat boende med en gång i tiden i Lund också har fått cancer - båda brösten. Hon var bara 34 år, idag är hon 38 och de ska ha barn med hjälp av infrusna ägg. Till jul är det dags! Så det finns happy endings, eller happy continuing eller vad man ska kalla det. Ett ljus i mörket, som hopp ofta gestaltas visuellt med i vår kultur. I våras fick jag mail av en annan bekant, hon hade också fått bröstcancer - två gånger hade det tagit tårtbitar ur hennes ena bröst. Hon är 37 som jag och har två små pojkar, det verkar ha gått bra!