Obama får fredspris

Det är ju intressant att USA fått sitt sin första färgade president, vilken utgång det blir återstår att se. Det låter ju fint med socialförsäkring åt alla och månhända att spänningar mellan svarta och vita tunnas ut, acceptansen breddas tack vare maktbyte till denna lite smått karismatiske ledare. Att ändra politik, tankesätt, osynliga strukturer är ett trögt arbete efter långvarig konservativ styrning. Tidigare har hög ålder varit en del av biljetten till maktposten, förutom ett massivt marknadsförings-och lobbyarbete. Att en yngre färgad man, plus att kvinnor slåss om ledarskapet är ett tecken på sundhet - att den politik som eftersträvats i möjligheternas land till slut förverkligas till det bättre för förhoppningsvis varje enskild individ. Blir det inte så skapas missnöje snabbt bland otåliga gräsrötter, extremism växer och världspolisen hamnar i än värre blåsväder än någonsin -även om vi i moderna nutid tycks vara rörande överrens om att traditionellt krigande/dödande är ett förlegat sätt att lösa konflikter och ekonomiska sanktioner. Det finns dock inga garantier, för någonting. Det vet vi, därför är situationen extra spännande. Men vi är alla (inte bara amerikanerna utan kanske framförallt alla vi andra i övriga världen) fulla av hopp, och det är symbol för nåt positivt. Vi ska överleva, till det bättre. Jag har själv haft möjligheten som ung att ta del av landets bredd och kulturella mångfald vilket gav mig ett hum om samhällssystemets uppbyggnad. Mina släktingar är typiska amerikaner, de bor i villaområde med perfekta gräsmattor.Kör stora bilar som Ford och Chrysler. Har tjocka vita heltäckningsmattor inomhus och rubusta möbler i mörka träslag. Troende på det vis att de vid högtider alltid besöker kyrkans samkväm, delaktiga i Swedish Institutes aktiviteter för att måna om sina rötter. Låser alltid dörren i bilen för att inte bli rånade vid stoppljus.  Har media på behörigt avstånd, tv-och morgontidning, ständigt på sin vakt för fara. Två personer dödas i snitt vid skottlossning varje dag i Minneapolis. Livet har dock ett värde för dem, de har - mitt i allt - fått leva och utvecklas så som de önskas, allt enligt den amerikanska medelklass visionen. Skulle de besöka mig här i Malmö hade de nog tykt att jag bor i värsta slumområde (ett litet och litet downtown gettho)- med tanke på den låga livsstandard som existerar vid Värnhemstorget med omoderna fallfärdiga hus, hög arbetslöshet och alienation. Här dödar man också hej vilt, social omsorg finns inte.

Boken min "Min far hade en dröm" finns i pocket numera, jag har funderat på att läsa den länge - redan före valet. Nu ska det äntligen bli av.